Kolonierna
Galileo är en man vi alla ska beundra. På sin dödsbädd avsvor han sig den syndiga vetenskapen, och hängav sig Guds ära. För ettusen år sedan nästlade Satan in sig i sina led, och fick oss att tro att vetenskapen hade alla svar. Jorden blev en förtappad plats, där man glömde Herren.
Gud såg på denna syndiga planet och varnade de rättrogna. Vi troende lämnade detta andra Sodom i skeppen Herren hade gett oss. Herrens vrede spred sig över Jorden, och vi Rättrogna bröt kontakten med syndarna.
Galileo är en man vi alla ska beundra. Han förstod att vetenskap kan hjälpa oss, men att Herrens ord är den yttersta sanningen. Vi har alla förstått detta. Vi är apokalypsens överlevare.
***
De talade om ett övervakningssamhälle i början av tvåtusentalet. Ha! De visste inte vad orden innebar. De behövde inte oro sig för vad de skulle drömma om, eller vad de tänkte medan de jobbade.
***
Solen går upp, Maskineriet startar. En Kugge klär på sig och går till frukostbordet. I samma sekund han sätter sig ställer Kuggens fru fram oljan han behöver för att fungera. Hon försöker dölja blåtiran som täcker hennes vänstra öga. Kuggen smörjer sig med oljan och beger sig till maskineriet.
Han vet inte solen har gått upp. Han har inte sett solen sedan han var en liten pojke. Ovan honom är staden byggd, lager på lager, och det är han som tvingas bära den på sina axlar. Rostiga fasader står i led på bägge sidor om honom, och brevid vandrar det fler Kuggar. De hör specialpolisens sirener i fjärran. De har plockat in ännu en osmord Kugge, som stridit mot Herrens ord.´
Kuggen glider enkelt och väloljat in i maskineriet. Metallen slits och det går allt trögare. Kuggen lämnar sin plats och vandrar mot sitt hem, med övervakningskamerornas linsers surrande som enda kamrat. Ur högtalarsystemen kommer Herrens ord. Han kommer bli belönad för sitt hårda arbete, bara han fortsätter lika väl. Han kommer hem, och hans olja står inte på bordet. Han kommer inte kunna utföra Herrens ord. Den nötta metallen faller hårt på hans gråtande hustru.
Solen går upp, Maskineriet startar.
***
Oscar de Capia y Lazará stod på sin balkong och tittade ut över sina ägor - flera kvadratkilometer av grön trädgård låg framför honom, fylld med vackra blommor, träd och häcklabyrinter från jorden. Han visste att träden skulle vara kortlivade här - Herren hade trots allt inte skapat dem för att överleva på Mars. Två år, det var livslängden på träden. Det passade Oscar de Capia y Lazará perfekt; då kunde han byta träd så det passade det Elysiatiska modet och samtidigt känna sig givmild när han gav träden till fattigmansdistrikten på andra sidan Elysium. Trälarna fick sådan bra användning av träden de dagar då strömavbrotten hindrade deras värmegeneratorer att fungera.
Jorden
Jag, Wullf, Gearshift och Fyran I
Jag hatar sand. Den kommer in överallt, och det enda som skyddar är en bra mask. Precis som Smittan. Mina polare Wullf och Gearshift har likadana gasmasker som mig, som en huva som omsluter hela huvudet. Det enda som säger mig att det är dem där bakom är att jag skymtar deras ögon genom de flottiga ögonglasen.
Motorn skriker på. Våran hemmasvetsade Fyra sliter sig fram genom det uttorkade landet. Värmen är outhärdlig, och allt vårat läder gör det inte bättre. Doften av bränt gummi söker sig in i masken. Vi måste skaffa nya däck, igen, och bygga om hela Fyran. Den är röd av rost snarare än svart av järn.
Jag kollar in min klocka. Tolv prick. Dags för att käka. Jag tar den lilla förpackningen ur fickan och hänger upp den i en ställning på Fyran. Jag tar fram och bränner nålen, och sticker sedan in den i armen. Det går inte längre att äta med munnen, det är för farligt att ta av sig masken.
Tolv prick. Vi ser i horisonten skuggan av jordens fallna jättar, de sammanrasade metalltornen. Nedbrända och förfallna trähus kantar vägen. Det sägs att det ska finnas en Farkost någonstans där inne.
***
Jag, Wullf, Gearshift och Fyran II
Jag gillar inte det här. Stan är inte nog tyst. Gearshift sitter kvar i Fyran och väntar, utifall att något skulle gå fel.
Jävla masker, man kan ju inte känna någon doft. Bra sätt att märka om det finns någon djävulsrot i närheten. Jag och Wulff smyger fram, gevär i händerna. Enligt vad vi hört skulle Farkosten vara mitt i staden, i något gammalt obeservatorium. Just våran tur, det är långt, och Fyran låter för mycket för att vi ska våga ta den.
Wulff går lugnt bakom mig. Han stannar upp och knackar ur lite damm ur sin gevärspipa.
Jag stannar upp och spanar kring ett hörn. Ner för gatan till höger, två Rotskallar. Magra människorester, deras dimmiga ögon flackar runt utan att fokusera. Sakta drar de runt för sig själva, munnarna halvöppnade, armarna som hänger löst efter sidorna.
En handsignal far upp till Wulff och Gearshift, de vet att djävulsroten är nära. Jag och Wulff lutar oss försiktigt ut runt hörnet och lägger an mot rotskallarna, ser till att sikta in mot huvudet.
Jag har skottet, andas in, och förbereder mig. Plötsligt hör jag en hög duns, Wulff skriker till, och någonting slår omkull mig.
Jag kollar runt, ser en rotskalle som ligger ovanpå Wulff, ett metallrör i händerna. Wulff rör sig inte. De två rotskallarna nerför gatan kommer springande mot mig, stenar och påkar i handen.
En höger i ansiktet på den som ligger på Wulff, sen sätter jag av. Skickar iväg ett snabbt skott mot de två som springer. Rakt i benet, en faller. Jag drar upp Wulff över axeln, sätter en känga i fejan på den som ligger, och springer mot Fyran. Hör ett skott från Fyrans håll, och brummet från motorn som slås igång.
Framför mig på gatan, tre till Rotskallar som kommer försiktigt. En till bakom mig. Alla beväpnade, mitt gevär oladdat. Drar upp en pistol, skjuter den bakom mig och springer inåt staden. De tre följer efter mig, snabbt och otrött. Jag hör Fyrans brummande bakom, och ser Gearshift snabbt komma runt hörnet. Han kör rakt genom de tre. Ben bryts och kroppar flyger. Bakom honom, ett dussin till Rotskallar. Jag greppar tag i ställningen och svingar mig på i farten. Ser fler rotskallar som kommer från vänstra änden av vägen, vi svänger av mot höger. Däcken trampar sönder den jag skjöt. Sätter Wulff i den andra stolen.
Vi kör ifrån förföljarna bakom oss. Ur varje korsning till höger kommer det fler rotskallar. Plötsligt vänder det sig i magen, och jag kastar upp. Lyckas hålla kvar det i munnen och sväljer snabbt.
"Helvete", utbrister Gearshift och pekar mot buskarna som kantar vägen. En grönröd massa, vildvuxen och bångstyrig. Djävulsrot. Till vänster är det inte längre något hus som döljer synen in mot staden. En avgrund avskiljer oss från resten av staden. I stadskärnan ruinerade småhus, skyskrapor och andra metalljättar som sträcker sig hundratals manshöjder mot himlen, alla övervuxna av den grönröda roten. Gearshift tvärnitar.
Det känns som att skallen ska sprängas. Vi hör tusen röster som skriker samtidigt. Vi ser rotskallar som kommer från alla håll utom det in i staden.
"Vi måste ut härifrån."
Gearshift vänder snabbt Fyran och tryckar plattan i botten. Hellre den beväpnade horden.
